jenkmedk

Stenen i mig som släppte idag vägde tyngre än mycket.

 

Mitt hjärta sprack minst i 37 miljoner olika bitar när jag fick reda på att vi skulle få avliva mitt 16åriga hjärta pga. tumör i tarmen. Min lilla livskamrat/kompis/tröst.

 

Veterinären sa att hon var för gammal för att opereras, därav skulle hon avlivas NU. Vi bad om en chans att få henne att må bättre. Åkte hem med hjärtat i en påse och katten i famnen. Hon slickade mig sådär så att hennes tunga fastnade i mitt hår, som hon gör när jag är ledsen. (Alla gånger jag gråtit pga. Pluggångest/bråk/kärlek så vill hon alltid ligga på min mage och snarka/trösta)

 

Tvingade i henne kortisontabletter och hoppades på att hon inte skulle gömma sig under sängen. Veterinären sa att vi skulle  boka in en ultraljudsundersökning för att kunna fastställa att det var en tumör, som hon var helt säker på att det var.

 

Varje morgon jag vaknade grät jag innan jag hittade henne för jag var så rädd att hon inte skulle vara kvar.

 

Idag var vi på undersökningen.

 

Det var ingen tumör.

 

Vet ej om jag någonsin skulle kunnat sluta gråta om hon hade avlivats.

 

Samtidigt som jag blir världens mest tacksamma blir jag så JÄVLACPASFÖRBANNAD.

 

Innan de ens var säkra på vad problemen var, så hade de bestämt att de skulle avliva henne bara för att hon var gammal?! Varför?! VI var alltså tvugna att BE om ett sätt att prova få henne att må bättre. Vi ville inte avliva henne för hon verkade inte lida/må dåligt. De gav oss inget val innan vi bad om det. Är det så stressigt på jobbet så man väljer att avliva för att slippa jobb, eller vad är problemet?

 

Tack vare att vi bad om det, så lever hon idag.

 

Nu ligger hon här brevid mig och snarkar, med en nyrakad rosa mage och ett blåmärke på tassen.